Anna Sundblom-Westerlunds installation är indelad i två delar, som snuddar vid varandra. Ett tema hon återkommer till i sitt konstnärskap är våld i nära relationer och här visas hennes äldre verk Gunga I-IV som i verkligheten är något helt annat än vad de vid första anblick utser sig för att vara.
Frihetskänslan av att gunga fladdrar genom minnet, men se upp! Rakblad och vassa taggar sticker upp från alla håll och om du sätter dig ner eller försöker klättra upp, trasas du sönder.
Anna Sundblom-Westerlund lyfter även fram människor som dödats i en pågående eller tidigare relation, vanligtvis anonyma personer som snabbt passerar i våra nyhetsflöden. Här skrivs alla deras namn upp på en lista, listan fylls på under tiden utställningen pågår.
Utställningens andra del står som kontrast till galenskap och det ursinniga våldet. I skärgårdslivet finner Anna trygghet och det fina i livet. I två år har vi hållit andan, undvikit varandra. Vänt oss bort vid möten, av rädsla för att bli smittade. Hon har sett rädslan och upplevt sorgen av minimerade sociala möten, men i skogen under jakten har umgänget och samtalen vid elden fortsatt. Det livsnödvändiga har funnits kvar.
Där efter skottet brunnit av och älgen öppnats upp och tagits ur har hon hållit det varma älghjärtat i sina händer och sett luftbubblor i dess kranskärl från älgens sista andetag. I 27 år har Anna Sundblom-Westerlund jobbat med sitt favoritmaterial metall. Denna gång i form av trådar för att återskapa dessa älghjärtan som hon finner är livsträd, livskärl.
Text: Liz Lindvall
