Andetaget, det första och det sista vi gör
I två år har vi hållit andan, undvikit varandra
Vänt oss bort vid möten
Av rädsla för att bli smittade
Av andetaget, det mest grundläggande
Jag går i butiken mellan hyllorna och ser rädslan
I blicken jag möter ovanför munskyddet, den syns på långt håll
Andetaget har kvävts i sin linda bakom vita, blåa och svarta ansiktsmasker
Mimiken vi är vana att se – det sättet vi läser av varandra, har delvis pågått i det dolda
Vi har inte nått fram
På det sätt vi gjorde förr
Andetaget
En hand mot en fönsterruta
Det rynkiga ansiktet på insidan
Barnets runda kinder utanför
Längtan att få vidröra
Andetaget
Det prasslar i skynket emellan dem
Det skyddar men skiljer dem åt
De ser varandra, är nära
Ett kallt plastmembran mellan händerna
Önskan om att få känna det varma, välbekanta handslaget
Andetaget
Han står där på sin trappa, vid huset de byggde
Vi vinkar, jag älskar dig säger vi
Tacksamhet att se varandra
Sorgen att inte få beröra
Andetaget
Det är tidig morgon
Jag ser in i hennes mörka, bruna, vackra ögon
Hon vet att idag får hon vistas i skogen
Göra det hon är skapt till och älskar allra mest
Älgjakten har startat
Hunden vibrerar av lycka och av iver
Husses uppenbarelse i jaktkläder med bössan över axeln
De vill iväg
Jag rör hennes mjuka päls en sista gång
Faran finns där med sparkar från älgen, bilarna på vägen
Jag känner vördnad
Säger hej då
Andetaget
Livet har pågått i mindre sfärer under pandemin
Sociala möten uteblivit
I skogen, under jakten har detta fortsatt
Umgänget
Samtalet vid elden
Ventilerandet av stort och smått
Det livsnödvändiga har funnits kvar
Andetaget
Skottet brinner av
Älgen öppnas upp, tas ur
Jag håller det varma älghjärtat i mina händer
Tyngden är påtaglig
Jag fylls med respekt över det ståtliga djuret framför mig
Känner tacksamhet över köttet
I kranskärlen ser jag luftbubblor som bildats
Andetaget, det första och det sista vi gör
